Det handlar om dig. Bara dig.

Klok och kär är ingen dödlig. Så står det på en av plattorna som ligger på marken vid det lilla grottliknande tillhållet vid strömmen. Vi brukade sitta där ibland, du och jag. Du ville alltid stanna där när vi gick förbi och jag följde motvilligt med. "Måste vi?" klagade jag och du svarade alltid, alltid ja. Sedan ägnade du lång tid åt att begrunda alla inristade citat i marken innan vi kunde gå vidare. Nu för tiden stannar mina fötter automatiskt när jag går förbi. Jag har jag suttit där flera timmar de senaste veckorna. Lite för att jag hoppas att du ska komma förbi, fast det gör du aldrig. Men också för att jag vill ta mig tid och läsa och försöka förstå vad det var som du alltid fann så intressant med de där citaten. Och nu tror jag att jag förstår. Shakespeare hade rätt. Det går inte att vara klok när man är både kär och dödlig.