Det handlar om dig. Bara dig.

Jag har en låda med dina saker hemma hos mig. Dagen efter att du bestämt dig för att lämna mig samlade jag ihop dem och lade i en kartong.

Jag skickade ett meddelande till dig.
Du får hämta dina saker här hos mig om du vill.
Inget svar.

Nästa dag skickade jag ett nytt meddelande.
Du behöver inte ens prata med mig när du hämtar dem. Jag kan bara räcka över kartongen.
Inget svar.

Jag gjorde ett sista försök.
En kartong med dina saker i står utanför min ytterdörr. Ta den om du vill ha den.
Inget. Jävla. Svar.

Din tystnad frätte små, små hål i min bröstkorg och då visste jag inte ens att den skulle pågå för all evighet.

Jag plockade in kartongen från trapphuset. Tänkte att jag vill ju inte vara en sådan som skräpar ned. Och nu står den här. Bredvid min säng. Och påminner om dig.

Det stormar i landet. En klass3-storm kan innebära stor fara för allmänheten och mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det har stormat i mig ända sedan du försvann. Det bor tornados i mitt bröst och orkaner i hjärnan. Du lämnar isande vindar efter dig och jag är en samhällsfara som drar in över landet.

Jag sitter och läser och skriver om vakuum. Letar efter något som kan förklara all tomhet som finns inom mig. När man utsätts för vakuum börjar det bildas bubblor i blodet. Jag tänker att det måste vara lite som att bli kär, att det bubblar i kroppen. Så nu vill jag bara sväva i den interstellära rymden.

Jag ägnade halva eftermiddagen åt att leta efter nyckeln till det stora bruna medicinskåpet som sitter på väggen nedanför trappan. Men istället för nycklar hittade jag några brusiga engångskamerabilder som vi fotade i våras. Då när det fortfarande var soligt, ljust och hoppfyllt. Nu är allt bara en dimmig svärta.

Jag stirrade på de där bilderna i åtminstone två timmar. På gatan, på din arm, på boken (jag kan inte komma ihåg vad det var du läste, du bar ju alltid en bok i väskan, hur skulle jag kunna minnas just denna, hur skulle jag kunna glömma något om dig?).

Jag ska fortsätta leta efter nyckeln i morgon.

Igår såg jag henne, två kvarter från hennes lägenhet. Jag ljuger om jag säger att jag inte suttit där sedan elva fyrtiofem och väntat, för det gjorde jag. När jag slutligen såg henne på andra sidan gatan strök jag längs de parkerade bilarna för att se vart hon tog vägen. Jag följde henne noggrant, alltid fem-sju meter bakom, ända tills jag såg henne öppna den massiva träporten och gå in i trapphuset.

Sedan gick jag hem och lade mina tyngsta lexikon på bröstkorgen för att hindra att hjärtat skulle hoppa ut av all plågsamhet.

Det är natt och jag borde sova. Jag har sedan länge lagt huvudet på kudden och försökt sluta ögonen. Men varje gång jag blundar dansar det innanför ögonlocken. Det är färger, ljus, bilder. Som ett enda flimmer som hindrar mig från att göra det jag allra helst vill göra. Som förstör den enda lugna stund jag har, det enda tillfälle där du inte upptar all min tanketid. Eller där jag åtminstone inte är medveten om att du gör det.

Jag går upp. Överväger att dunka huvudet fem gånger i betongväggen för att stänga av tankarna och slockna. Men det sitter en Bob Dylan-affisch där som jag faktiskt inte vill förstöra. Så jag vandrar vidare ut i köket, hittar tablettkartan och trycker ut en Stilnoct. Sväljer ner den med vatten. Godnatt.

Sorg och smärta som liksom sätter sig i blodet. Det pumpas ut från hjärtat med kraftiga slag och fördelar sig ut i hela kroppen via artärerna. Små tunna linjer som ser till att sprida ut allt vemod till minsta lilla kroppsdel. Ingenting lämnas oberört. Och till slut är man så fylld med denna mörka känsla att blodet inte längre är rött utan det flyter där som en djupsvart bäck. Kroppen fylls av detta mörker och det enda man kan göra är att lägga sig i sängen och känna hur det strömmar inom sig.