Det handlar om dig. Bara dig.

Jag lade mig aldrig på trottoaren igår, istället gick jag in och drack upp en flaska glögg. Det faller snö utanför fönstret och vintern är här. Jag försöker att blicka framåt, tänka på våren. Det här kommer att bli den första utan dig.

Jag kommer inte få öppna fönstret tillsammans med dig och andas in doften av frisk luft och vårsol. Jag kommer att få göra det ensam. De kommande sjuttio vårarna kommer jag vara ensam. Men jag har lovat mig själv att fortsätta ändå. Varje år ska jag öppna det där fönstret, tänka att jag överlevde ännu en vinter och att jag överlevde ännu ett år utan dig, Amalia.

Klok och kär är ingen dödlig. Så står det på en av plattorna som ligger på marken vid det lilla grottliknande tillhållet vid strömmen. Vi brukade sitta där ibland, du och jag. Du ville alltid stanna där när vi gick förbi och jag följde motvilligt med. "Måste vi?" klagade jag och du svarade alltid, alltid ja. Sedan ägnade du lång tid åt att begrunda alla inristade citat i marken innan vi kunde gå vidare. Nu för tiden stannar mina fötter automatiskt när jag går förbi. Jag har jag suttit där flera timmar de senaste veckorna. Lite för att jag hoppas att du ska komma förbi, fast det gör du aldrig. Men också för att jag vill ta mig tid och läsa och försöka förstå vad det var som du alltid fann så intressant med de där citaten. Och nu tror jag att jag förstår. Shakespeare hade rätt. Det går inte att vara klok när man är både kär och dödlig.

Jag har legat i sängen hela helgen, mest för att jag inte funnit någon anledning till att gå upp. Telefonen har ringt två gånger men jag har inte orkat svara. Jag kollade bara så att det inte var du innan jag lät signalerna gå vidare. Du är den enda jag vill prata med just nu och i väntan på att jag ska få göra det kan jag lika gärna ligga här och stirra på det randiga mönster som persiennerna bildar på gardinerna.

Jag vandrar runt inne på systemet. Är ute efter en flaska rödvin, efter något som kan linda in allt som gör ont i djupröd sammet. Mitt planlösa betraktande av etiketter, druvsorter och flaskformer avtar plötsligt när jag ser två välbekanta figurer. L & T, två av dina närmsta vänner. Pulsen ökar. Såhär nära dig har jag inte varit på flera länge nu. Jag sjunker ned vid cognacshyllan och försöker göra mig osynlig. Jag hör T prata om någon fest de ska på i kväll. Du ska säkert dit. Stå där i köket och dricka fem komma tvåan-öl i små klunkar. Prata med någon annan. Hjälpa till att leta efter öppnaren som alltid försvinner. Skratta högt och kasta med håret sådär som du alltid gjorde. På festerna. I köket. Och jag brukade stå där lite bakom dig.

Nu är jag inte bjuden på några fester längre. Åtminstone inte samma som du. Så jag dricker mitt rödvin i ensamhet. Passar på att köpa tre flaskor när jag ändå är igång. Det fick ju faktiskt fyra solar i betyg på Nyhetsmorgon.