5,8 kilo över hjärtat
2011-11-21 16:05:08
Jag vet vad ni tänker. Du har blivit galen. Du har gått för långt. Men jag kan inte låta bli. Jag måste få följa henne, få veta vad hon gör. Även om minsta syn av henne skapar en smärta som ekar i flera timmar, flera dagar, så är det ändå lindrigare än att inte veta alls.
Igår såg jag henne, två kvarter från hennes lägenhet. Jag ljuger om jag säger att jag inte suttit där sedan elva fyrtiofem och väntat, för det gjorde jag. När jag slutligen såg henne på andra sidan gatan strök jag längs de parkerade bilarna för att se vart hon tog vägen. Jag följde henne noggrant, alltid fem-sju meter bakom, ända tills jag såg henne öppna den massiva träporten och gå in i trapphuset.
Sedan gick jag hem och lade mina tyngsta lexikon på bröstkorgen för att hindra att hjärtat skulle hoppa ut av all plågsamhet.
Sedan gick jag hem och lade mina tyngsta lexikon på bröstkorgen för att hindra att hjärtat skulle hoppa ut av all plågsamhet.
Kommentarer
Postat av: Sofia | texter, bilder och vardagsbetraktelser
Jag känner igen mig så väl. Han är borta, jag måste veta vad han gör trots att jag intalar mig själv att jag inte vill. Får jag chansen att följa honom så gör jag det även om jag inte borde.
Postat av: e
Åh. Alltså åh åh åh. Vad fint du skriver.
Postat av: Karin
Här har du ännu en som känner igen sig... Olycklig kärlek gör även fysiskt ont.
Postat av: mira
du skriver väldigt väldigt bra.
Trackback
