Det handlar om dig. Bara dig.

Jag lade mig aldrig på trottoaren igår, istället gick jag in och drack upp en flaska glögg. Det faller snö utanför fönstret och vintern är här. Jag försöker att blicka framåt, tänka på våren. Det här kommer att bli den första utan dig.

Jag kommer inte få öppna fönstret tillsammans med dig och andas in doften av frisk luft och vårsol. Jag kommer att få göra det ensam. De kommande sjuttio vårarna kommer jag vara ensam. Men jag har lovat mig själv att fortsätta ändå. Varje år ska jag öppna det där fönstret, tänka att jag överlevde ännu en vinter och att jag överlevde ännu ett år utan dig, Amalia.

Klok och kär är ingen dödlig. Så står det på en av plattorna som ligger på marken vid det lilla grottliknande tillhållet vid strömmen. Vi brukade sitta där ibland, du och jag. Du ville alltid stanna där när vi gick förbi och jag följde motvilligt med. "Måste vi?" klagade jag och du svarade alltid, alltid ja. Sedan ägnade du lång tid åt att begrunda alla inristade citat i marken innan vi kunde gå vidare. Nu för tiden stannar mina fötter automatiskt när jag går förbi. Jag har jag suttit där flera timmar de senaste veckorna. Lite för att jag hoppas att du ska komma förbi, fast det gör du aldrig. Men också för att jag vill ta mig tid och läsa och försöka förstå vad det var som du alltid fann så intressant med de där citaten. Och nu tror jag att jag förstår. Shakespeare hade rätt. Det går inte att vara klok när man är både kär och dödlig.

Jag har legat i sängen hela helgen, mest för att jag inte funnit någon anledning till att gå upp. Telefonen har ringt två gånger men jag har inte orkat svara. Jag kollade bara så att det inte var du innan jag lät signalerna gå vidare. Du är den enda jag vill prata med just nu och i väntan på att jag ska få göra det kan jag lika gärna ligga här och stirra på det randiga mönster som persiennerna bildar på gardinerna.

Jag vandrar runt inne på systemet. Är ute efter en flaska rödvin, efter något som kan linda in allt som gör ont i djupröd sammet. Mitt planlösa betraktande av etiketter, druvsorter och flaskformer avtar plötsligt när jag ser två välbekanta figurer. L & T, två av dina närmsta vänner. Pulsen ökar. Såhär nära dig har jag inte varit på flera länge nu. Jag sjunker ned vid cognacshyllan och försöker göra mig osynlig. Jag hör T prata om någon fest de ska på i kväll. Du ska säkert dit. Stå där i köket och dricka fem komma tvåan-öl i små klunkar. Prata med någon annan. Hjälpa till att leta efter öppnaren som alltid försvinner. Skratta högt och kasta med håret sådär som du alltid gjorde. På festerna. I köket. Och jag brukade stå där lite bakom dig.

Nu är jag inte bjuden på några fester längre. Åtminstone inte samma som du. Så jag dricker mitt rödvin i ensamhet. Passar på att köpa tre flaskor när jag ändå är igång. Det fick ju faktiskt fyra solar i betyg på Nyhetsmorgon.

Jag har en låda med dina saker hemma hos mig. Dagen efter att du bestämt dig för att lämna mig samlade jag ihop dem och lade i en kartong.

Jag skickade ett meddelande till dig.
Du får hämta dina saker här hos mig om du vill.
Inget svar.

Nästa dag skickade jag ett nytt meddelande.
Du behöver inte ens prata med mig när du hämtar dem. Jag kan bara räcka över kartongen.
Inget svar.

Jag gjorde ett sista försök.
En kartong med dina saker i står utanför min ytterdörr. Ta den om du vill ha den.
Inget. Jävla. Svar.

Din tystnad frätte små, små hål i min bröstkorg och då visste jag inte ens att den skulle pågå för all evighet.

Jag plockade in kartongen från trapphuset. Tänkte att jag vill ju inte vara en sådan som skräpar ned. Och nu står den här. Bredvid min säng. Och påminner om dig.

Det stormar i landet. En klass3-storm kan innebära stor fara för allmänheten och mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det har stormat i mig ända sedan du försvann. Det bor tornados i mitt bröst och orkaner i hjärnan. Du lämnar isande vindar efter dig och jag är en samhällsfara som drar in över landet.

Jag sitter och läser och skriver om vakuum. Letar efter något som kan förklara all tomhet som finns inom mig. När man utsätts för vakuum börjar det bildas bubblor i blodet. Jag tänker att det måste vara lite som att bli kär, att det bubblar i kroppen. Så nu vill jag bara sväva i den interstellära rymden.

Jag ägnade halva eftermiddagen åt att leta efter nyckeln till det stora bruna medicinskåpet som sitter på väggen nedanför trappan. Men istället för nycklar hittade jag några brusiga engångskamerabilder som vi fotade i våras. Då när det fortfarande var soligt, ljust och hoppfyllt. Nu är allt bara en dimmig svärta.

Jag stirrade på de där bilderna i åtminstone två timmar. På gatan, på din arm, på boken (jag kan inte komma ihåg vad det var du läste, du bar ju alltid en bok i väskan, hur skulle jag kunna minnas just denna, hur skulle jag kunna glömma något om dig?).

Jag ska fortsätta leta efter nyckeln i morgon.

Igår såg jag henne, två kvarter från hennes lägenhet. Jag ljuger om jag säger att jag inte suttit där sedan elva fyrtiofem och väntat, för det gjorde jag. När jag slutligen såg henne på andra sidan gatan strök jag längs de parkerade bilarna för att se vart hon tog vägen. Jag följde henne noggrant, alltid fem-sju meter bakom, ända tills jag såg henne öppna den massiva träporten och gå in i trapphuset.

Sedan gick jag hem och lade mina tyngsta lexikon på bröstkorgen för att hindra att hjärtat skulle hoppa ut av all plågsamhet.

Det är natt och jag borde sova. Jag har sedan länge lagt huvudet på kudden och försökt sluta ögonen. Men varje gång jag blundar dansar det innanför ögonlocken. Det är färger, ljus, bilder. Som ett enda flimmer som hindrar mig från att göra det jag allra helst vill göra. Som förstör den enda lugna stund jag har, det enda tillfälle där du inte upptar all min tanketid. Eller där jag åtminstone inte är medveten om att du gör det.

Jag går upp. Överväger att dunka huvudet fem gånger i betongväggen för att stänga av tankarna och slockna. Men det sitter en Bob Dylan-affisch där som jag faktiskt inte vill förstöra. Så jag vandrar vidare ut i köket, hittar tablettkartan och trycker ut en Stilnoct. Sväljer ner den med vatten. Godnatt.

Sorg och smärta som liksom sätter sig i blodet. Det pumpas ut från hjärtat med kraftiga slag och fördelar sig ut i hela kroppen via artärerna. Små tunna linjer som ser till att sprida ut allt vemod till minsta lilla kroppsdel. Ingenting lämnas oberört. Och till slut är man så fylld med denna mörka känsla att blodet inte längre är rött utan det flyter där som en djupsvart bäck. Kroppen fylls av detta mörker och det enda man kan göra är att lägga sig i sängen och känna hur det strömmar inom sig.